Thee Conductor har släppt ett nytt, kollaborativt album med alla möjliga musiker. Huvudparten av albumet består av gitarrballader med diverse medverkande sångare. Det är avskalat, personligt, och vackert. Men plötsligt kommer en väldigt udda låt som endast består av brus, olika inspelningar av dörrknak och någon slags synt. Detta växer så småningom fram till ett slags beat. Kanske skivans höjdpunkt. Men som sagt väldigt udda.
Förutom det är skivan relativt normal indiefolk. Alla låtar är väldigt fina men jag har svårt att se att jag skulle lyssna på det särskilt ofta. Musiken är nämligen så pass minimal (och albumet så kort – 22 minuter??). Men det som faktiskt finns på skivan är drabbande och vackert, och har du möjlighet att se det live: gör det! Tror att den upplevelsen skulle vara magisk.
