Det har gått nio år sedan The Offspring släppte sin senaste skiva. Nu är veteranerna tillbaka med sitt tionde studioalbum, Let the Bad Times Roll. Skivan rymmer både högt och lågt. Bäst är dom i de renodlade punklåtarna i snabbt tempo och ösiga gitarrer, typ The Opioid Diaries och Hassan Chop. Som jag önskar att de bara kunde hålla sig till det soundet hela vägen. Några låtar känns för mig totalt obegripliga, som den glättiga We Never Have Sex Anymore med banala liknelser om en relation som tappat gnistan. Det är nästan så man skäms när de medelålders männen basunerar ut att de aldrig får ligga längre. Men men, kul för Sweden Rock-gubbarna att kunna relatera till en låt också! Unnar dom det. Albumet gör även plats för en pianoballad, Gone Away. Och ja, är det pianoballader man är ute efter så gör man rätt i att söka sig till andra band än The Offspring.
Såhär. Den här skivan är säkert toppen för de redan frälsta. Kalla mig konservativ, men jag har svårt att köpa den inbyggda paradoxen som uppstår där kommersialiserad pop möter punk. Mainstreamifieringen känns inte alls genuin. Jag saknar också en röd tråd genom albumet, just nu känns det alldeles för generiskt och spretigt som i förlängningen inte känns autentiskt. Det är inte dåligt. Men efter nio års tystnad förväntade jag mig bara något mer.
Skivbolag:
Artist:
