Med tät intensitet som har hämtat inspiration från band som The National, med antydningar till drömsk shoegaze och med rejäla synthsjok direkt från 80-talet återvänder Stuart McLamb med ett nytt The Love Language-album efter flera år i ide. Men det är ingen stabil återkomst han åstadkommit.
Ofta blir det lite för bombastiskt, särskilt i svulstiga Independence Day, och allra hårdast drabbas hans låtar när han staplar Williamsburg-schablonerna på varandra, med falsettsång på toppen.
Enkel och rättfram synthpop som Shared Spaces - en smaklig korsning av The Hurts och Peter Bjorn and John -fungerar bättre, liksom skramlig new wave i korta Castle in the Sky. Allra starkast är det när han rensar bort allt sådant utanpåverk och i Southern Doldrums litar på att Stuart McLambs känslomässiga spektra (sorg-desperation-uppgivenhet) bäst lyser igenom mot en minimalistisk botten av surrande stråkar och akustisk gitarr. Sådant hade vi gärna hört mer av.
