The Linda Lindas har på kort tid fått sig en rejäl hype. Innan bandet ens hade ett skivkontrakt, hann de vara förband till Bikini kill och gjort musiken till Amy Poehlers Netflix-film Moxie. Growing up är gruppens debutalbum.
Bandet rider på den kanske hetaste musikvågen just nu, 2000-talets rebelliska punkpop. Det är lite snällare punkpop som snarare lägger tyngden på pop, med Beach bunny-inspirerande melodier. Väldigt rätt i Tiktok-tiden med sådana trotsiga, men snälla melodier.
Sången skriks, nästan vrålas fram, speciellt i låtar som Racist, sexist boy och Fine. Det finns inte många avstickare, spanska Cuantas Veces är egentligen den enda, en snäppet mer harmonisk och slö låt.
Albumet har fullt med pigga, slagfärdiga och nynnvänliga låtar, men bitvis låter det lite för polerat. Visst är det upprorisk punkpop enligt konstens alla regler, men något gör att det inte alltid övertygar.
Det finns dock låtar som går igenom det här diffusa bruset, öppningsspåret Oh! är kaxig, energisk och rivig. Det gäller också titelspåret Growing up, som är punkpop-perfektion.
Jag väntade så länge jag kunde med att nämna att tjejerna i The Linda Lindas är mellan 11 och 17 år. Förutom att det är svårt att kritisera barn, gör det också musiken svårare att döma, för de flesta elvaåringar kan knappt spela blockflöjt.
Men det är väsentligt för recensionen, för jag funderar på om det är därför spärren finns där. Att autenticiteten blir lite utsuddad av den otroligt ambitiösa produktionen och maskineriet kring bandet.
I det stora hela gör The Linda Lindas exemplarisk punkpop, och jag hade blivit förvånad om bandet inte säljer slut arenor inom kort.
