Bröderna Brian och Michael D’Addarios överambitiösa glitterpopmusikal Go to School för två år sedan var en pekoral och ett jättefall jämfört med deras debutalbum Do Hollywood. Men här hittar de rätt med sina bombastiska gester och flamboyanta överdrifter igen. Hog till exempel har ett överdimensionerat crescendo så stort att The Ark skulle tvekat om det ändå inte vore för mycket att ens som sistalåt med bomber och glitterkanoner. The Lemon Twigs bränner av det som inledningsspår, och därifrån blir det bara allt mer storslaget.
Moon är ett mästerverk i samma anda, och Somebody Loving You håller sig på rätt sida i sitt Queen-balanserande. Det är lätt att börja rabbla den sortens referenser i The Lemon Twigs sällskap, och faktum är att de unga bröderna D’Addario både ser exakt ut som 1974 och låter exakt som 1974. Faktiskt som hela 1974, med det årets alla subgenres och rmusikaliska riktningar representerade. Ibland är de en klockren provrörskorsning av Freddie Mercury, Ola Salo och Elton John, men här finns gott om ytterligare tidstypiska röster och stilar.
Leather Together till exempel är stötig trash-rockenroll komplett med stilsäkra New York Dolls och skickligt imiterade David Johansen-skrik. Det kan vara en hyllning, det kan vara en parodi, men vilketdera är det attans bra.
Ännu bättre gitarrkrokar och melodier finns i snillrika låtar som The One, Live in Favor of Tomorrow och No One Holds You (Closer Than The One You Haven't Met). Både Abba och Redd Kross varit stolta över dem, och när de spelar upp en distad gitarroperett i Ashamed kan de bara jämföras med Sparks mest högtflygande stunder.
Det enda som är tråkigt med Songs for the General Public är att the general public fick vänta sånge på den. Skivan var utskickad till recensenter och skulle släppts den 1 maj. Men covid-19 kom emellan, och den sköts upp till nu med den lite sorgesamma effekten att allmänheten berövats en skiva vars expressionistiska utsvävningar hade gjort hemmaisoleringen så mycket mer njutbar.
