The Blaze safear på sin nya platta. Efter succédebuten Dancehall som breakade ett nytt sound av ambient EDM – och efter fem års väntan – är förväntningarna höga. Jag trycker på play i hopp om ett svar: vad har kusinerna Guillaume och Jonathan Alric filat på under ett halvt decennium?
Kanske är det just eftersom jag inte går in i det nollställd som tio låtar passerar utan att göra mig varken golvad eller besviken. Jag lyssnar efter en träffsäker oneliner som i Places (“You dance so well”), en ljudbild som i Mount eller en melodi som i She. Men nya albumet Jungle låter som en blekare replika i jämförelse. Missförstå mig rätt; det är bra – ett säkert kort – men gjort.
Delvis är det genrens akilleshäl. Att bryta mark vid varje albumsläpp är inget som väntas av artister inom andra musikstilar. Då kan text eller ett instrument räcka för att skilja plattorna åt. Men flyttar man fokus från topline ställs också högre krav på produktionen, vilket Guillaume och Jonathan Alric hanterar genom att kombinera sin musik med video.
Inom TV brukar man säga att det är viktigare med hög kvalite på ljud än bild. Om det nu är sant är The Blaze ett gott exempel. Låtarna är direkt filmiska även utan musikvideon, speciellt Lullaby och Lonely. Ljudbilden lyckas sätta en main character-stämning, men trots det ror den inte dramaturgin i hamn. Det beror på dynamiken. Några av ljudspåren innehåller riktiga build ups – som Cash (inleds med en lång riser), Bloom och Eyes – men inget av dem ger den känsla av tillfredsställelse som kommer med variation. Utan att låta för vulgär saknas ett klimax.
Nej, jag kräver inget house-drop eller någon Avicii-hook. Det vore direkt outbildat, eftersom The Blaze gjort ett namn av sitt banbrytande signum. Men ett eget sound gör inte musiken automatiskt intressant. Att skala ned och jobba mer med tystnad hotar inte deras i dag självklara plats på festivalscenen. Tvärtom har The Blaze om några råd att tänja på gränserna. Det bevisar synten i Dreamer (gör entre 01.48 för den som vill höra). Lite i linje med hur Porter Robinson skapar karaktärer av ljud i sina produktioner har The Blaze lyckats konstruera en syntslinga som lever. Ett lite klumpigt ledmotiv som för tankarna till barnprogrammen man älskade. Den är, jättegullig? När de väljer det ljudet sätter de också fingret på vad resten Jungle behöver; något som skiljer låtarna åt.
