I en by utanför Umeå hittar vi Thatchers. Sedan tonåren har kvartetten hållit ihop och delat minnen, erfarenheter och trista måndagar. Som den Norrlands-romantikern jag är, mycket tack vare Mattias Alkberg, tycker jag att Thatchers skickligt preciserar småstadslivets stora drömmar om framgång och flykt. Bandet berättar själva att ledorden för albumet Pollen varit våga, kunna och lyckas. Skivan handlar om allt det och lite till.
Musikalisk hörs influenser från Vit päls och Vapnet, två band som även dem drar inspiration från “diskbänksrealismen” och kryddar med poppiga melodier. Thatchers har många bra låtar på skivan, i synnerhet Fanny och Alexander samt Slå mig hårt i bakhuvudet.
Inte ens 20 år fyllda är Pollen imponerande nog bandmedlemmarnas tredje skiva. Jag tycker ivern och rastlösheten i att släppa musik så pass ofta är beundransvärd men tyvärr inte enbart positiv. En gnagande känsla av att Thatchers har mer att ge lyckas inte lämna mig ifred när jag lyssnar på skivan. Potentialen är stor medan utförandet och urvalet skulle kunna vara något skarpare. Dock så finns det något rart i att spela in på en hembygdsgård i byn, ge ut skivan själva och släppa allt som man har lust för.
