Den som vill kan invända att det inte hänt så mycket i Teenage Fanclubs värld. På deras tionde album - men bara det andra under det senaste decenniet - är alla beståndsdelar intakta. Den mest traditionella sättningen tänkbart med två gitarrer, bas och trummor, arrangemang fulla av klingande gitarrjangle och utsökta trestämmiga vokalharmonier, milt fläktande popmelodier inspirerade av den amerikanska västkustens sena 1960-tal men varsamt omtolkade till en skotsk oförställd samtid (även om Norman Blake numera är Toronto-bo).
Men när de grånade gentlemännen från Glasgow samlas ungefär vart femte år fortsätter de likväl att hänföra oss med en alltmer utvecklad förfining, och den demokratiska fördelning av låtskrivarcred och leadsång som numera råder inom bandet innebär att bandets medlemmar tubbar varandra till allt vackrare sånger. Allra starkast refräng hittar man i The Darkest Part of the Night, medan First Sight är ett av några försiktiga steg tillbaka mot bandets larmigare ungdomsår. Med sådana nyansförändringar och hantverksförbättringar levererar Teenage Fanclub ännu ett omedelbart klassiskt album. Precis som de alltid gör.
