Efter att de bryskt ryckt undan mattan på världens musikrecensenter med sin debut fortsätter Tame Impala att gå i två motsatta riktningar samtidigt. De vidareutvecklar sin vänligt psykedeliska ådra med flummiga gitarrer och flangereffekter i långa elektriska folkpopstycken värdiga tidiga Pugh och Dungen. De krånglar med temposkiften och avancerade variationer mellan olika stycken i samma låtar så att man inte kan undvika att associera till tidiga Genesis. Samtidigt skriver de melodier så omedelbara att de känns som gamla vänner redan vid andra återhörandet, och tvekar inte en sekund inför att använda all tänkbar elektronik och digital teknik för att omdefiniera begreppet psykedelisk rock för vår samtid. Det är i den kollisionen Tame Impalas unika värde uppstår.
