När sågningarnas mest självklara ryggdunkning Takida släpper nytt vill jag verkligen försöka att inte ansluta mig till det sedvanliga kritikerspåret, men det är svårt. För att kalla Takida rock, är lite som att äta köpt guacamole-dip och tro att du äter avokado.
Det marknadsförs som något det inte är, ser lite bedrägligt ut och smakar inte som förväntat. Det är samma gamla fredagsmys utan någon större reflektion på alternativ. Nog för att Takida kan sin publik och skriver sin slätstrukna poprock som förväntat – men frågan är hur länge det räcker?
Även för de som uppskattar ett enklare rockalternativ i bakgrunden, påminner detta mig mer om bakgrundsmusik för reklamfilm än ett typiskt radioskval.