Inledande A Perfect Miracle börjar så sprött att den knappt hörs alls, men Jason Pierce vore inte Jason Pierce om han inte lät den vaggvisan växa till mäktiga orkestercrescendon. Hans gigantiska orkesterarrangemang på And Nothing Hurts får Phil Spectors ljudvägg att framstå som ett ostadigt plank. Men snarare än att vara inspelad i någon legendarisk Los Angeles-studio har Jason Pierce under stora vedermödor knåpat ihop precis allt själv den här gången, och spelat in det på en laptop i sitt Londonhem.
Men hur stora effekter och hur intensiva mantran han än vräker på med finns där alltid mjuka och lite bräckliga melodier, vars mänskliga bräcklighet förstärks av Jason Pierces lite trasiga röst. Till och med i intensivt utlevande bulldozers som On the Sunshine finns utrymme för lågmält grubblerier kring åldrande, ett tema som går igen på hela albumet och accentueras i Let’s Dance.
I intervjuer har Jason Pierce klagat på att det var ett för tufft arbete att få And Nothing Hurt färdig, och att han tappat lusten för fler skivor. Om det innebär att det här är Spritualizeds sista album får man konstatera att han lämnar med en kraftfull skräll.
