Soundtrack of Our Lives har ett par saker gemensamt med Oasis. Båda banden har sina influenser längst ut på skjortärmarna, lätt identifierbara i så gott som varje låt, och båda lutar sig mot gitarrband från igår. Förhandssnacket om Soundtrack of Our Lives tredje skiva gjorde att det fanns viss oro att banden skulle ha fler beröringspunkter. De 40 låtar som spelats in under en tvåårsperiod har av tjuvlyssnare beskrivits som ofokuserade och ofärdiga, ihopbakade i ett enda mischmasch. En ganska misslyckad satsning att upprepa Union Carbides utlandsframgångar och rykten om konflikter inom bandet är direkt översättningsbart till bröderna Gallaghers Manchesterdialekt. Men förra sommarens EP Gimmie Five lugnade oss, Soundtrack of Our Lives hade inte tappat formen. Bara de inte hade bränt sitt bästa krut i de fem låtarna?
Med viss försiktighet närmar vi oss Behind the Music. Och knockas totalt. Den inledande trion sånger är direkta och hårtslående, ett rockband i högform och början på ett mästerverk. Infra Riot är högljudd, tung och suggestiv. Jag kommer på mig själv med att headbanga till riffet, om än lite försiktigt. Sister Surround är lika riffstark, och Ebotts fråga "Well who's the king of the season, it's not easy to tell" framstår enbart som retorisk. Ebbot Lundberg själv är ju kungen likväl som profeten. Tredje spåret In Someone Elses Mind är en ballad med psykedelisk touch, men den framstår som allt annat än ofokuserad. Martin Hederos dominerande orgel och Ian Persons gitarr gör att Broken Imaginary Time påminner om Vanilla Fudges sätt att behandla Ticket To Ride - halva tempot men med tyngd. Man blir ju bara så glad.
Ännu mer uppåt blir åtminstone jag av 21st Century Rip Off, som just är en välspelad ripoff på Primal Screams Rocks Off, en hit med handklapp för takthållning och engelsk boogiekänsla. Med Tonight upprepar Martin Hederos det som gjorde hans sidoprojekt Hederos Hellberg till en av förra årets mest spännande skivor. Här sjunger Ebbot över piano och synthstråkar, och skapar en klassisk singer-songwriterballad. Fler låtar har klassikerkänsla, till exempel Nevermore med slidegitarr och suggestion. "Here's a song I wrote a hundred thousand years ago" sjunger Ebbot på Still Aging. Så klassisk låter den, upptempo som är mera pop än rock. Glöm inte The Flood, en blivande stämningshöjare och livefavorit. Ian Persons och Mattias Bärjeds gitarrer på den tänkta titellåten Independent Luxury briljerar, och gör att en av skivans mer anonyma spår är en inspelning andra band skulle ge bort sin kompgitarrist för.
Inför en skiva där de sämsta spåren är så bra som den och som Mind The Gap är det bara att kapitulera, och gå ut på gator och torg och propagera för att adla bandmedlemmarna. Farhågorna om Soundtrack of Our Lives var obefogade. De är fortfarande landets bästa rockband, och Ebbot är fortfarande en profet värd att lyssna på. På Gimmie Five-EPns omslag visade en vänsterhand upp alla fingrar, som om Soundtrack of Our Lives visste att de hade ett mästerverk i sig, redo att släppa lös i världen. Fingrarnas antal förutsåg nämligen siffran i betyget som Behind the Music måste tilldelas. Sex. Spooky.
