När singeln Doorman kom ut förra året stod det klart att Slowthai var någon att håll ögonen på. Hans tidigare släpp höll sig alla inom grimesfären men så fort Mura Masa fick producera beatet blev det tydligt att Slowthai kunde leverera mycket mer än generisk grime. Hans debutalbum Nothing Great About Britain är som ett kollage av populärkulturella referenser, politiskt laddade undertoner och briljanta texter presenterade med samma pondus som Pete Dunham har i Green Street Hooligans.
På titellåten refererar Slowthai till Dizzee Rascals klassiska album Boy In Da Corner. Slowthai påminner lite om Dizzee. Båda krystar fram sina texter på ett sätt som känns äkta. Slowthai är dock inte en ren rappare. Han blandar genrer men låter trots det självklar i alla sammanhang. Crack och Missing har indierefränger medans Jaykae hjälper Slowthai att skapa hård grime på Grow Up. Albumet är oförutsägbart och varje låt är unik.
Ibland talar man om att hiphopen har en likande roll för unga idag som punken hade tidigare. Det känns som att Slowthai har tagit detta på allvar. Hela hans artisteri genomsyras av totalt frihet och uppror. Doorman är ett exempel på att han kan klippa och klistra hur han vill, det låter bra ändå. På sitt debutalbum lyckas Slowthai rappa med Skepta, kalla drottning Elizabeth för ”Cunt” och ge sin politiska samtid en känga. Jag tror att det blir svårt att stoppa Slowthai i framtiden.
