Trots att Skriet alltid hållit rejäl distans har de på något märkligt sätt ändå förmått beröra djupt. Här tar duon ännu större avstånd, genom alltmer sofistikerad musik där tillbakahållen vemodig fiol, lätta pianoanslag från klassisk musik och en gästande operasångerska glimrar till i en tystlåten atmosfärisk miljö där pukornas utbrott mullrar som åskväder på avstånd.
Samtidigt blir Isak Sundströms röst alltmer säregen. I den traditionella Godnattvalsen kommer han närmast vedertagna sångarnormer, men låter likväl som en avmätt ironisk Ulf Stureson i en Ernst Rolf-revy. I övrigt tar han sången till än mer aparta ytterligheter, och likt hur en ung amatörskådespelare agerar 90-åring sjunger han grotesker med en plågat darrande röst, där Olle Ljungström-dragen går fortfarande att spåra intill påverkan från både Howard Devoto och Blå Tågets Torkel Rasmusson. Till den naket episka mörkermusiken fungerar det hypnotiskt och överväldigande, och även om det är obekvämt - för att hitta säga obehagligt - går det inte att sluta lyssna på Skriet.
