Skott fångade min, och många andras, uppmärksamhet redan 2016 med singeln Wolf. Och i samma anda som förväntat har hon nu välsignat oss med albumet Roses N Guns.
Skott bär på en egenskap av berättande, man vill lyssna på det hon har att säga. Likt sina tidigare singelsläpp, bland annat Mermaid och Kodak & Codeine, är låtarna på det nya albumet inbjudande på ett nästan religiöst vis. Titelspåret Roses N Guns och sista Memory Shore är två fina punkter som ramar in albumet. Allt däremellan är en resa. Klockspel, harpa och xylofon till en bombastisk puls är bara några av de saker jag möts av på vägen. Likaså luftiga, reverb-klädda körpaket i filmiska Glad it’s S.A.D och Hail Mary.
Trots att Skott rör sig inom i det kommersiella pop-landskapet lyckas hon ändå frigöra sig från mängden. Det märks i texterna och de detaljerade valen av instrument. Även om många av produktionerna är relativt polerade så är inte hennes röst tillrättalagd och påtagligt autotunad, utan den får bära och brista och det alltid med en nerv i det hon sjunger om.
Det bästa spåret på albumet är Silver Bridges som jag, innan jag lyssnar vidare på nästa låt, måste höra igen. Och igen. Låten är minimalistisk i sitt arrangemang, en gitarr bär hela berättelsen med endast ett fåtal ytterligare element. Och jag älskar det. Det påminner mig om hur fint låtskrivande kan vara i all sin enkelhet.
På sista spåret uppmanas lyssnaren till att “slow down now, we got time”. Och det är precis den känsla jag lämnas med när jag lyssnat färdigt på Roses N Guns. Skott är en behövlig artist i musiksverige där vi kan landa en stund när det blir för hetsigt. Skott har, återigen, skött sig bra.
