Det här är årets bästa svenska skiva. Kärleksförklaringar, hjärtesorg och ensamhet. Textrader värdiga en snirklig tatuering på en tonårings arm. Creamy Blue cementerar Sarah Klang som det allra finaste musiksverige har att erbjuda.
Sarah Klangs första album Love In The Milky Way 2018 var fruktansvärt imponerande. Det bevisade att hennes magiska liveframträdanden gick alldeles utmärkt att översätta till inspelning, och introducerade oss till den stora rösten, de fantastiska arrangemangen och det unika soundet som kommit att bli hennes signum.
Att följa upp en så hyllad debut är inte lätt. Förväntningarna är skyhöga, fanskaran är otålig och pressen är stor. Att vi därför har en ännu starkare platta i våra händer idag är en nästan otänkbar prestation. På Creamy Blue är Sarahs röst ännu större och ännu säkrare. Soundet är så djupt rotat i musikhistorien att det känns tidlöst. Arrangemangen är både självsäkert lågmälda och maffigt teatraliska. Med den ena foten stadigt i americana och den andra foten bland de stora popballaderna existerar Sarahs värld. En slags förhöjd tillvaro där det sorgliga är helt förödande och det goda är så vackert att det gör ont. Texterna handlar om känslor, känslor, känslor, och som exempel är ’It’s been heaven knowing you’ så melankoliskt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.
Jag älskar när country beskrivs som ’Three chords and the truth’. Det ger en ärlig bild av en genre som ju egentligen innehåller mycket mer trassliga människor med gitarrer än den gör yee-haw, banjo och linedance. Sarah Klangs musik skulle jag vilja beskriva som ”Three chords, the truth, och jävligt maffiga stråkar”. Det som slår mig allra mest med den här plattan är hur självklar den känns. Det är något väldigt speciellt med musik som känns som den alltid har funnits, och så fort jag hörde den så bodde den i mitt hjärta. Sarah Klang är bland det finaste vi har, och en skruttig värd som vår ska tacka gudinnorna för ljusglimtar som denna platta.
