Mack Beats har byggt ljudlandskapen, Grillat & Grändy gästar, Vaz lägger glittrande stämmor och Nebay Meles är sparringpartnern i Gamet i min ficka. Men det enda som lyckas överglänsa Rosh är hon själv när hon gapskrattar lyssnaren rakt i örat och säger ”jag stoppar er i min fucking ficka yao” (som också är den kärleksfullaste av hälsningar till Ison Glasgows rad i New Shit).
Det är något med hur Rosh uttalar orden, hur hon tar i lika mycket för varje strof. Först låter det som ett formspråk, ett sätt att artikulera, men allt eftersom förstår man att det handlar om att allt är lika mycket värt. Insikten är mäktig. Och genom hela EP:n glänser det och glimrar och sliter och drar och stampar, nästan rastlöst. Rosh är som vassast när tempot matchar hennes energi. I de långsammare låtarna ringar hon något ärligare, något mer utlämnande, men mycket vill ha mer, och känslan man lämnas med är att Rosh har extremt mycket mer att berätta.
