Jag hade aldrig hört talas om svenska Ronia innan jag lyssnade på hennes debut-EP New. I olika hyllningar av hennes tidigare släppta singlar jämförs hon nästintill alltid med Billie Eilish. Det i sig är såklart inte något dåligt, men ibland förstår jag inte riktigt poängen när någon hela tiden jämförs med någon annan. Då kan man ju bara lyssna på Billie Eilish. Som tur är var det inget problem, för Ronia sticker ut på ett helt eget sätt.
Den fyra låtar långa EP:n inleds av titelspåret New, som direkt sätter tonen och etablerar Ronias ganska säregna sound. Musiken är filmisk och dramatisk, med ett överhängande mörker. Här är enda gången jag väljer att ge vika till Billie Eilish-parallellen, framåt slutet finns det ett dropp som påminner om det urtrendiga och aningen uttjatade Happier than ever-droppet.
Hennes sångröst blir genom hela EP:n en kontrast till den mörka och mystiska musiken, vilket nästan blir avgörande för att det ska låta spännande. Jag vågar säga att hon besitter den optimala pop-rösten, den är kontrollerad, kraftfull och ljus. Sången får skina allra mest i låten Pyromaniac, och det är en mäktig poppig powerballad med storslagna kör-liknande arrangemang och det ihållande hjärtslags-beatet som hörs EP:n igenom.
The other side är den låt som är mest uptempo och som avviker mest från det mörka sound som etablerats. Det piggade verkligen upp, och jag hoppas att det pop-soundet är något som kommer hänga med framöver. Nu är denna EP visserligen bara fyra låtar lång, men jag tror det finns en risk att det mörka och karaktäristiska soundet blir lite trist i förlängningen utan sådana här bryt.
Det skulle det faktiskt förvåna mig om Ronia inte blev ett namn att räkna med.
