I april kommer Robert Forster till Sverige, och i Stockholm har han bokats till stans minsta scen, ungefär jämförbar med den där lilla femsitsiga salongen som biopalats brukar använda som alibi för att visa att de minsann också satsar på smalare kvalitetsfilm.
Det är så oändligt orättvist. Redan hans The Go-Betweens-bakgrund borde räcka för att fylla större skar, och den räcka högkvalitativa popalbum han släppt under eget namn garanterar att han aldrig riskerar att behöva luta sig mot det förflutna.
Takten har visserligen avstannat. inferno är hans andra album det senaste decenniet, men kvalitetsnivån är oförändrad. Inferno placerar han lägligt i Brisbane nu just när värmeböljan där slagit alla rekord, men egentligen kommer skivans hetta från Berlin, där Robert Forster spelade in skivan tillsammans med Victor Van Vugt under den intensiva sommarvärmen 2018.
Tillsammans har de fyllt Inferno med underfundig pop, utförd med ett exakt och övertygande hantverk vare sig det handlar om den etablerade The Go-Between-traditionen, om det flörtar med det sena 70-talets Manhattan-sleaze i No Time eller episka urladdningar som avslutande One Bird In The Sky.
Det här är en mästare i arbete.
