Floating och On Display är utan tvekan de skivor som jag lyssnat absolut mest på de senaste åren. Och det kan inte sägas nog: att Floating inte var nominerad till en Grammis 1994 måste ses som en gåta större än livet själv. Därmed blir The Right Way den skivan jag sett fram emot mest den här våren. Som alltid när det gäller Gadd krävs det ett par lyssningar innan musiken fastnar. Enda skillnaden den här gången är att det krävs många fler och frågan är om den någonsin kommer att fastna när det gäller vissa låtar. Tidigare har jag tyckt att alla låtar varit bra, men här är materialet betydligt ojämnare. Naturligtvis finns det flera spår som håller minst lika hög klass som på de tre senaste plattorna, men helhets intrycket ger ingen bestående wow-känsla. Och var är körtjejerna? På tidigare skivor har kören (läs: systrarnaFolkesson) varit väldigt framträdande och nästan levt sitt eget liv i låtarna. På The Right Way för de en mycket mer anonym tillvaro. Väldigt synd, för Gadds förmåga att väva in andrastämmor och körarrangemang är obetalbar. Men i låtar som I Found Someone och Till The Night Is Gone blir det ändå uppenbart att Eric Gadd är och förblir King Arne i svensk soul. Även om jag inte är helt säker på att just den här skivan är Den Rätta Vägen.
Skivbolag:
Artist:
