Rickie Lee Jones — Kicks

Patrik Forshage 00:00 12 Jun 2019

Rickie Lee Jones har påfallande kul på ett album fullt av tolkningar av hennes radiofavoriter från uppväxten. Det innebär dock inte att hon tappar kontrollen. Både Houston och You’re Nobody ’Til Somebody Loves You lånar hon från Dean Martins repertoar, och gör den förra till en hobo-ballad med glimten i ögat och den senare till stilfull swing. Mack the Knife i vänligt arrangemang rymmer omnämnanden av tidigare uttolkare som Louis Armstrong och Bobby Darin, såsom sångens tradition påbjuder, och även Nagasaki är egentligen äldre än Benny Goodmans populariserande version i början av 1950-talet.

Oberoende av seriositet i låtval behandlar Rickie Lee Jones sångerna med respekt och allvar, och frestas inte att ta ut svängarna för brett ens i en version av Johnny Rays Cry. Elton Johns My Father’s Gun gör hon till ett mästerverk med subtila detaljer typiska för inspelningsstaden New Orleans, och just den sortens sparsmakade och väl avvägda arrangemang - lika intrikat i såväl grundläggande beats och mjuka kontrabasgångar som exakta blåsinpass eller andra detaljer - är en av skivans största behållningar.

 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Nadine Shah - Kitchen Sink

Även om hennes teman kan verka vardagliga blir det aldrig den sortens diskbänksrealism som albumtiteln pekar mot på Nadine Shahs fjärde album. Hon gör visserligen som alla andra 2020 och stannar hemmavid, till skillnad från senast när hon tog sig an orättvisor i ett globalt perspektiv, men det är ingen sömnig förortstillvaro hon vill berätta om.