Det var länge sedan jag lyssnade hängivet på renodlad indiepop, men det finns ändå vissa popartister som stannat kvar. Ett par av dem är bröderna Angergård, där The Legends-Johan har rört sig i ungefär samma elektroniska riktning som jag, medan storebror Niklas fortsätter att leverera rara poplåtar tillsammans med de band han är inblandad i. Det är dels Acid House Kings, dels Red Sleeping Beauty, som var aktiva under några år fram till 1997 och som nu släpper sitt första album på 19 år.
Här finns det charmiga 90-talspopsoundet intakt, tillsammans med fyndiga och smått ordvitsiga texter och vän och vacker sång. Men här finns även inslag av allt från spansk eurovision och The Cures Close to Me till melodramatiska refränger och vissa Pet Shop Boys-vibbar. Always är finast, en melankolisk visa med inslag av peppiga syntar, följd av Tell Me More, en liten euforisk urladdning om lyckan en riktigt bra låt skänker. Däremot har jag svårt för det tralliga och gulliga i jullåten (japp) Merry Christmas, Marie, glädjetrumpeten och det genomgående lite för söta och ofarliga. Det hade behövts ytterligare några spår som If You Want Affection, med karga, maskinella 80-talsindustrislingor och visst mörker. Förhoppningsvis utvecklas detta på nästa skiva, som i bästa fall kommer snarare än om två decennier.
