En sammanfattning av 2008 måste rymma en kväljande dos nostalgisk retrosoul. En del vämjeligt som Seal, en del Idol-utstuderat som Duffy, en del stilmässigt oantastligt men likväl konstlat som Jamie Lidell, och något alldeles knäckande bra som Eli Paperboy Reed.
Att Raphael Saadiq skulle ge sig in den här leken överraskar ingen som hört hans Curtis Mayfield-gitarrer med Tony! Toni! Toné!, hans klassiska soulkompositioner solo och i Lucy Pearl eller hans oantastliga produktioner åt bland annat D'Angelo, men oberoende av förväntningsnivå hade ingen kunnat förutse kvaliteten hos The Way I See It. Raphael Saadiq har gjort ett klassiskt soulalbum som är en formidabel hitparad och som förvaltar arvet efter Smokey Robinson så exceptionellt bra att vi glömmer alla old school-invändningar och knappt ens märker när Stevie Wonder och Jay Z springer förbi i varsin låt.
