"I have listened to your record and I am telling you man, it ain't hardcore", sa Ali G till den smått nervöse spjuver som under alla dessa år hållit sig gömd i den ständigt poserande, asexuelle sexsymbolen Jarvis Cocker.
Sedan var det dags att fräscha till [I]Help the Aged[/I] - från just 98 års [I]This Is Hardcore[/I] - litegrann. Ett par dova "help the motherfucking aged" på cockneyjamaicanska då och då möttes av uppriktigt roade leenden från Cockers sida och än en gång var jag tvungen att ge med mig. Cocker har obegripligt nog något slags star quality. Den arrogante mannen i de överdimensionerade glasögonen har ju trots allt tvångskramat Michael Jackson.
För mig har Cocker och hans Sheffieldska Pulp alltid varit ett band med fler bra låtar än jag någonsin kommer att kunna förstå. Muren av missbrukade svarta page-frisyrer, hudfärgat ankelhögt läder och stela grafiska polyesterklänningar har skymt sikten. Men nu är detta musikens motsvarighet till trosor med kaxiga tryck tillbaka med en hett efterlängtad LP, som omgivits med lika många rykten som Cocker med flickor. "Konstigt och experimentellt" var länge NMEs säkraste förhandstips på bandets nya musikaliska riktning. "Elektroniskt, filmmusikinspirerat" och "precis som vanligt" har varit några andra bud.
Någorlunda precis som vanligt är nog närmast sanningen. Texterna rör sig i samma kylskåpspoesi-land - sarkastiska, bitska, charmiga, vitsiga, vackra och sexfixerade - och sångerna är stora, sprängfyllda, elektriska arrangemang som nästan dryper av tamburiner, marschtrummor, orglar och anemiska körer. Det som en gång var kontroversiellt i texterna (singeln [I]Sorted for E's and Wizz[/I] mottogs av engelska pressen som förväntat) eller modernt i musiken ([I]Common People[/I] faktiskt) känns varken farligt, spännande eller provocerande idag.
Skivbolag:
Artist:
