Det är höljt i dunkel varför Paul Cook, som sedermera haft en trygg och stabil sysselsättning som trummis åt bland andra Edwyn Collins, nu känner (ekonomiska?) behov att återuppliva det bandnamn han och Steve Jones i panik hittade på för att motivera någon slags fortsättning när resten av Sex Pistols hastigt dog eller flydde skeppet.
För 40 år sedan försökte The Professionals ta igen det de saknade i finess, farlighet och smart provokation med bredbenta riff, volym, fotbollsramsor och... nä, inte så mycket mer än det faktiskt. Den här gången prioriterar parets bättre hälft Steve Jones istället sin tillvaro som radio-DJ och Instagramstjärna i USA, och bidrar med någon gitarrinsats mest för syns skull. De har elektrisk energi och kraft som i fornstora dar, men annars ersätts han av en föränderlig allstar-lineup av generationskamrater - Mick Jones, Phil Collen, Marco Pironni, Billy Duffy och Duff McKagan. Allihop skiter egentligen högaktligen i Paul Cooks trötta fläskpunk utan idéer, melodier eller ens muskler, men deltar gärna mest för att få en anledning att dricka en och annan pint med gamla rockpolare på puben runt hörnet.
I takt med ölintaget blir skärpan mindre och självsäkerheten större. ”You can’t keep a good man down”, brölar Paul Cook redan inledningsvis, ungefär så där som vi män i övre medelåldern brukar bröla när vi känner behovet att försöka övertyga någon - inte minst oss själva - om att vitaliteten är intakt. Då brukar omvärlden le lite överseende, de vet ju hur det egentligen förhåller sig, och klokt hålla sig på behörigt avstånd.
