Till att börja med behöver vi slå fast att det är höjden av orättvisa att Pugh blivit kanoniserad medan hans gamla kollega och partner Ola Magnell aldrig nått samma status.
Vi talar nämligen om en man vars mästerverk, Nya perspektiv från 1975, överträffar alla Pughs album och utan minsta tvekan kan räknas in bland de fem bästa svenska albumen någonsin. Vi talar om mannen som för samma skiva borde erkännas som den svenska americana-scenens urfader.
Riktigt så stora ord kan inte användas för Rolös, som enbart i skivans pärla, den Waits-febriga Nattens vind är hemlös, återförenar Olas Magnells heliga språkliga treenighet av den vackraste poesin, det intellektuella akademiska språket och de flummigaste Stockholmsmetaforerna. Annars är Ola Magnell numera mer lågmält poetisk i både sina vismelodier och sin lyrik, men och han är fortfarande lika kirurgiskt exakt i båda delarna. Visorna får försiktig folk-, americana-, texmex- och till och med psalmanstrykning, alltihop med finess och ömsinthet, och textmässigt tappar Ola Magnell skärpan för ett ögonblick enbart i billiga Solveig. Det vägs enkelt upp av resten av skivan, och av att Ola Magnells röst är intakt, med sin förmåga att växla mellan trösterik värme och utstuderad (men för fränder likväl inbjudande) hånfullhet.
För en publik som vuxit upp med uppenbara efterföljare som Lars Winnerbäck – för övrigt i högsta grad involverad här, bland annat med en fin Fred Åkerströmsk basstämma i Sång för de svikna - måste Ola Magnells Rolös vara som den första sippen utsökt årgångsvin för den som dittills enbart smakat tetravarianter. Avstå inte från den upplevelsen.
Skivbolag:
Artist:
