Den 55-årige Nisse Hellberg är numera fullständig trygghet i den positiva och högeffektiva rockabilly och traditionella rock'n'roll som utvecklats till hans självklara uttryck. Där vilar numera också lättsam Bo Diddley-rytm i Hur man snurrar upp en vän - som gamla samarbetspartnern Peps hade känt sig bekväm - och hans första cajunförsök Papperslös man, med genrens engelsk- och franskspråkiga inslag kompletterat också med tyska.
Men det är inte rootssäkerheten som imponerar allra mest. Snarare är det elegansen i hur han undviker att ramla i de genrens många tradfällor där man så lätt förvandlas till en Fogerty-schablon i rutig skjorta. Utbrott som Ryggen mot väggen, vars punkösiga och basala struktur inte är särskilt långt från det tidiga Wilmer X, är ett exempel på hur han håller balansen, liksom hans försvenskade och alldeles utsökta högtemporockabilly-version av Kirsty MacColls There's A Guy Works Down the Chip Shop Swears He's Elvis. På två sätt kan den ses som en nyckel till att förstå Nisse Hellbergs rock'n'roll. Både originalet och hams tolkning förhåller sig påfallande friskt popig till den ursprungliga Sun Records-rocktraditionen, på samma sätt som hela Nisse Hellbergs soloproduktion. Dessutom tappar Nisse Hellbergs vänligt originaltangerande svenska text rätt in i en svensk schlagertradition från det sena 60-talet, för övrigt påfallande ofta på just den skivetikett som Nisse Hellberg idag kallar hemma.
