Att greppa Nightwish är som att försöka gripa tag i en stor geléklump, det väller liksom över åt alla håll oavsett hur du gör. Det finska bandet med Tuomas Holopainen i spetsen har ständigt skjutit gränsen framåt i musikaliska ambitioner och deras symfoniska metal är nära unik i metalvärlden.
I dag kan de närmast beskrivas som en cinematisk upplevelse med en progressivitet som närmar sig en världsmusikaliska anda, samtidigt som det formateras i ett kommersiellt soundtrack i Disney-förpackning och metal-skrud. Inte så långt ifrån nederländska Ayreon, fast med mindre metal och hänsyn till traditionella låtstrukturer.
Det är onekligen häftigt att sjunka in i denna värld, men jag kan inte låta bli att också sakna ett mer direkt tilltal, där Floor Jansen skulle få mer utrymme. Här blir hon ett verktyg av många för en större helhet, men hennes röst förtjänar mer scenljus. Hon är helt rätt person för jobbet, men personligen skulle jag bli mer exalterad för nyinspelningar av bandets katalog med henne bakom mikrofonen.
