72 år gammal hade man kunnat föreställa sig att Neil Young skulle prioritera bort de där hastigt påkomna och ännu hastigare utgivna provokationerna, experimenten och hastiga politiska ställningstagandena. Att i den åldern dra ner på tempo och temperament och koncentrera sig på enstaka album av djupare och mer långlivad kvalitet - album som After the Gold Rush, Harvest, On the Beach, Harvest Moon och kanske Silver & Gold - vore både naturligt och bra för blodtrycket. Men Neil Young gör precis tvärtom och skippar alla finesser för att hinna få ur sig så många högljudda ställningstaganden som möjligt. Även om det innebär att lyssnarens upplevelse blir mer flyktig måste man beundra den sortens glöd.
Här fortsätter han samarbetet med Willie Nelsons söner Lukas och Micah Nelson i Promise of the Real. Det är ett band som bäst beskrivs som ett Crazy Horse - The Next Generation, med samma skrän-, dist- och roots-superkrafter som sina föregångare men med mer energi och mindre elegans. Med dem i ryggen inleder han skivan med en markering som många nordamerikaner känt behov av att göra det senaste året - ”I'm a Canadian, by the way”, och även om han inte riktigt vill ta ansvar för ordvalet i refrängen i inledande Already Great - det är bara ord han hörde från den stora demonstrationen utanför, menar han - är likväl refrängens ramsa ”No wall, no hate, no fascist U.S.A.” ett av musikvärldens hittills mest rättframma ställningsstaganden mot USAs 45:e president.
Med sådana explicita ställningstaganden fortsätter han kampen över hela The Visitor. Children of Destiny är konstruerad snarare som protestplakat än en sång, och i When Bad Got Good vänder han Trumps stridsrop direkt tillbaka mot honom och hans fränder - ”Lock ’em up!”. Om det skulle behöva sägas ännu tydligare konstaterar Neil Young frankt att ”I'm living with a game-show host who has to brag and has to boast about tearing down the things that I hold dear” i stilla Almost Always.
En man med Neil Youngs rutin skapar förstås en stabil rockgrund för sådana ställningstaganden, och även om det inte finns någonting här som musikaliskt utmanar hans mästerverk är det rejält, stadigt och sympatiskt slamrigt. Fly By Night och Change of Heart är charmiga bagateller, och utan plumpar som trött gammal tradblues och åtta minuters slarvig latino-vals i Carnival - sådant funkar givetvis inte - hade The Visitor varit ett knappast odödligt men alldeles utmärkt album. Som aktuellt protestuttryck är det avsevärt vassare och mer underhållande än Huffington Post.
