När Neil Young åtar sig att fixa ljudspåret till flickvännen Darryl Hannahs nya film, där han för övrigt också skådespelar, skulle man å ena sidan med visst fog kunna hävda att han gör det enkelt för sig. Med lika stark argumentation kan man å andra sidan påstå att Neil Young fortsätter att krångla och göra det svårt för sig.
Med korta låtfragment eller bara ljud - helst så överstyrt som möjligt - bygger han stämningar, och så kontrasterar han det mot en karaktäristiskt liveinspelat 10-minutersjam med oändliga solon. Det är slött. Men när han återbesöker han låtar ur sin egen katalog gör han det med både kraft och känsla. I Hey lånar han till exempel fragment av sin egen Love and Only Love och bygger gitarrfeedback runt det som vore det en personlig vendetta mot J Mascis. Bäst är en stämningsfull orgelversion av 40 år gamla Pocahontas, men även förra årets Peace Trails mår bra i den här slarviga bandversionen.
Här finns små ansatser till bluegrass, gammal akustisk country och blues, ett inhopp av Willie Nelson och en Jimmy Reed-cover, och mot slutet till och med en nynnad snutt av The Turtles Happy Together. En stilla Tumbleweed-visa för eftertexterna är en trevlig dessert, och med vänsterhanden har Neil Young tack vare sina bristande ambitioner därmed råkat slänga ihop ett av sina starkaste album på länge.
