Mina förhoppningar inför NAVs senaste album Demons Protected By Angels var lite för höga. Efter att singeln Never Sleep kom ut, blev jag positivt inställd till albumets ljudbild. Tyvärr stämde inte min idé överens med verkligheten, och i stället fick jag ta del av en snarkfest. Självklart finns det potential i flera schyssta features, men det är rapparen själv som sänker kvalitén.
Det känns som att NAV har kastat ihop några låtar utan något övergripande tema. Enda gången han lyckas få till något med substans är på introspåret Count on Me där texterna och musiken skapar en fin atmosfär. Rapparen levererar korta men koncisa verser kring sitt välmående och det bygger upp en intressant start, men sen dalar det.
Albumet går lättast att beskriva som mekanisk och oslipad. Musiken låter oftast som den alltid gjort. NAV rappar med sin robotaktiga röst och ackompanjeras av ett hypnotiskt trap beat, det känns i princip som en enda lång loop.
Visserligen finns det lite guldkorn. Låtar som Last of the Mohicans och Interstellar med Lil Uzi Vert visar ändå prov på lite nyanser. Här lyckas NAV få till ett bra flow och produktionen känns smakfull.
På totalt nitton spår så är enbart fem helt okej, och då är det oftast på grund av albumets features. Gästartister som Don Toliver, Travis Scott och Lil Durk snor rampljuset medan NAV inte riktigt lyckas hitta rätt. I många fall känns det bara som ett generiskt trap-album med psykedeliska undertoner.
Det finns betydligt mer att hämta från NAVs äldre projekt. Emergency Tsunami bjuder på en lekfull ljudbild och det självtitulerade mixtapet från 2017 känns sammanhängande. Demons Protected By Angels är däremot ett album som inte erbjuder mycket, och jag tvivlar starkt på att jag kommer återvända till det.
