Jag måste utfärda en snabb triggervarning för 90-talister innan jag säger att vi tydligen är gamla nog att bli sålda vår ungdom som nostalgi nu. ☹ Sätt en ung Leonardo Di Caprio på en t-shirt och vi kommer köpa den, svårare än så är det inte, och detta är såklart applicerbart på vår musik också.
Framtida musikhistoriker kommer behöva ett samlingsnamn på vågen av brittiska och skandinaviska tjejer som, iklädda Adidasbyxor och täckjacka, släpper pop som om ingen tid gått sen Robyn rockade radiovågorna för första gången.
Klädda som Sporty Spice och uppväxta på MTV och tredje vågen-feminism kryper de in i sitt trygga kudd-fort med texten *Girl Power* på och tänker tillbaka på en tid när det kändes som att glitternagellack och platåskor skulle krossa patriarkatet en gång för alla. SPOILER - det gjorde det inte.
En av frontfigurerna i denna ännu namnlösa rörelse är danska Karen Marie Aagaard Ørsted Andersen – mer känd under det betydligt kortare artistnamnet MØ. Via Robyn, förbi Charlie XCX, Lorde och Dua Lipa och någonstans strax intill Grimes hittar vi henne musikaliskt.
Men missförstå mig rätt; detta kalkylerade, kommersiella fokus på image är inte en distraktion från bristande musikalitet, utan snarare vad modernt konstnärskap innebär och en produkt av dagens samhälle. MØ har definitivt talangen, och musiken, att backa upp sitt artisteri med.
Precis som hennes debut är plattan packad med högkvalitativ elektro-pop, om något mindre experimentellt och mer analogt än sist.
