Miynt jobbar sig sakteligen mot musikscenens frontlinje. Hyllningarna har haglat tätt i England och USA, så det är väl verkligen på hög tid att hon får sin cred även på hemmaplan i Sverige. Så här kommer det. Lonely Beach är ett av årets mest intressanta släpp.
Som många andra just nu har Miynt tagit influenser från 70-talet, men hon lyckas få det att låta eget istället för en retro-cover på en genre. Shoegaze, syntar och psykedelisk indie blandas med funk och något åt det poppigare hållet. Miynts subtilt twangiga röst är det som knyter ihop allt. Den hade gärna fått ta mer plats i produktionen, stundtals drunknar den.
Lonely Beach är hennes andra album. Det är mer utpräglat och tillgängligt än det tidigare som kom 2019, här har hon verkligen hittat balansen. Det är också mindre rock-influerat.
Musiken är filmiska och följsamt varma ljudlandskap som inte alltid är så rättframma i sin detaljrikedom, men inte heller svåra. De balanserar mellan att vara mystiska och lekfulla. Ett eget universum. Det är musik att gå vilse i, på ett bra sätt. Även när det är experimentellt spretigt blir det aldrig långdraget eller repetitivt. Produktionen är både behagligt smakfull och krispig.
Om jag skulle önska något till nästa gång är det att Miynt skulle måla med ett bredare känslospektra, men så var det ju det där med att inte laga det som inte är trasigt. Det är ju just eftersom det inte är uppenbart och lyckas vara ständigt oförutsägbart snårigt som det är så bra.
