Migos efterlängtade comeback-album Culture III är lite mindre aslångt än föregångaren. Det är också jämnare och tajtare och fullt av skolboksexempel på snygga trapbeat. Tyvärr saknas de verkliga topplistehitarna.
I internetåldern rör sig kulturen i hyperrymdshastigheter. För drygt fyra år sedan släppte Migos sitt första album i Culture-trilogin och hyllades av precis alla. De toppade Billboardlistor och Childish Gambino tackade dem i sitt Golden Globes-tal. Migos var både samtiden och framtiden.
Sedan släppte de den ojämna (och alldeles för långa) Culture II och tog en paus. Takeoff, Quavo och Offset fokuserade på soloprojekt och under tiden hann världens hetaste hiphop-trio bli gårdagens nyheter. ”They must’ve forgot we the Migos”, konstaterar Takeoff på introlåten till Culture III.
Textmässigt bjuder albumet inte på några överraskningar: Pengar, droger – rumpor som knappt får plats i byxor – och flex, flex, flex. Ett par rader är verkligt usla (”Arabian bitch in the passenger seat, like she got an illegal bomb” – herregud) men det mesta pendlar mellan habila hiphopklishéer och roliga one-liners.
Kanske hade Culture III kunnat vara lite kortare, kanske hade några av låtarna kunnat vara lite mer genomarbetade och visst saknas en tydlig hitlåt (tänk Bad & Boujee). Men det spelar inte så stor roll. Beatsen är bra, gästartisterna är bra. Det är lyxig trap-musik. Culture III är ett kvitto på att Migos fortfarande är lika relevanta, oavsett vad Twittertyckarna skriver.
