Och så var Mercury-priset för 2012 klart, och Storbritannien har en ny superstjärna färdig. Den kommersiella potential som Michael Kiwanuka visar upp, dels med sin ödmjuka framtoning och dels med sin musik, är så perfekt att den hade kunnat vara framtagen i ett laboratorium. Där har ovärderliga cellprov från Terry Collier, Shuggie Otis och Rodriguez odlats och förädlats, och alla eventuella tidsmarkörer som skulle placera Home Again i vår samtid har noggrant ansats bort till förmån för akustiska gitarrer, vintagegroove, blås och fladdrande tvärflöjt. Men trots att hans avskalade soulpopballader har kvaliteter, Bones och titelspåret är till och med utmärkta, så finns det ett kliniskt drag som gör att hans oantastliga hantverk inte når under huden. För - om vi får travestera Jurassic Park - frågan är inte om vi kan återskapa 1972. Frågan är om vi borde göra det.
