På sitt nionde album lyckas Umeås stoltheter summera hela karriärens olika experimentella eror, samtidigt som de stiger in i ett nytt kapitel. Det är en imponerande samling av aggressiva attacker, tekniska kavalkader och grooviga mid-tempon som aldrig låter sig riktigt landa i en fast inriktning. Istället har bandet för första gången gett sig hän till det musikaliskt kontrollerbara kaos de skapar genom att prioritera ett starkt närvarande melodiskt mörker.
Bandet arbetar fortfarande som den enorma fem-armade slagverksensemble till abstrakt monster de är, men här driver de alltid mot att bearbeta och måla upp en obehaglig stämning som aldrig låter sig tyglas. En riktning som emellanåt inte känns så långt ifrån den återvändande gitarristen Fredrik Thordendals soloprojekt Sol Niger Within.
Det vore missvisande att kalla ett Meshuggah-album lättlyssnat, jag skulle snarare beskriva det som att navigera en labyrint i ett oväder när du är full, men på Immutable fångar de lyssnaren hypnotiskt till en ny nivå och tangerar karriärens bästa musikaliska prestation.
