Efter pandemin trodde Marika Hackman att hon aldrig mer skulle kunna skriva musik. Nu, fyra år efter sitt senaste album, är hon tillbaka med sitt fjärde studioalbum Big Sigh, där hon själv har skrivit, co-producerat och spelat alla instrument utom blås och stråk.
På skivan reflekterar Hackman över sina ungdomsår, och psykisk ohälsa blir låtarnas genomgående tema. Albumet, som hon själv beskriver som en blandning mellan sorg, stress och lust, ska vara det mest utmanande hon har skrivit hittills.
Min personliga favorit, No Caffeine, fångar uppmärksamheten genom sina råd för att undvika panikattacker: “Try to get some sleep, no caffeine / go and see Louise, maybe watch TV / don't forget to wash, don't become a write-off”. No Caffeine sticker verkligen ut från de andra låtarna på skivan med sina svängiga trummor, som då och då markerar sångens rytmiska melodi.
Det genomtänkta berättandet fortsätter genom hela albumet. Det femte spåret, Hanging, är en reflektion av en svår relation där man bearbetar dess slut, “yeah, you were a part of me, I’m so relieved it hurts”. Instrumentalen är sparsam och noggrant avvägd men liksom Please don´t be so kind kan låtarna ibland kännas sömniga med Hackmans statiska melodispråk. Emellanåt önskar jag mer dynamik och lite mindre förutsägbarhet för att hålla intresset hela vägen.
Big Sigh har verkligen flera guldkorn där Hackman har skapat en fin balans mellan det organiska och det syntetiska, det dystra och det hoppfulla. Jag saknar dock något mer chockerande, något som får en att ryckas med.
