Så här angelägna har inte Manic Street Preachers låtit på decennier. På sin ålders höst har de modigt kapat förtöjningarna till sin egen allt svulstigare och allt mer förutsägbara stadiumrock och gett sig ut på äventyr. Med sparsamma och delikata stråkar, snygga blåsinpass och ytterst lite elgitarrer är det ett ganska lågmält Manics, även om det de gör utflykter i stora och indie som den kunde låta i euforiska ögonblick på 90-talet. När James Dean Bradfield tröttnar på sin egen röst lånar de helt frankt ut leadsång-mikrofonen, i 4 Lonely Roads förtjänstfullt till Cate Le Bon medan det smäktande titelspåret sjungs av Richard Hawley med en sådan mäktig laddning att man måste stanna upp och lyssna.
Trots risktagandet och utvikningarna är det ett sammanhållet och strålande album de gjort, och beskedet att de fångat sin plötsliga inspiration och samtidigt spelat in ytterligare ett album, planerat för release inom ett halvår är enbart positivt.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.
