Med Mando Diao är det bara en sak som är säker: att ingenting är säkert. Inför varje nytt albumsläpp från de senaste tio åren har det varit som om de velat ömsa skinn, ofta med goda resultat. Skinnömsandet har bland annat resulterat i ett genialiskt vispop-album på svenska, samt ett väldigt experimentellt och ganska spännande syntalbum. Men ändå är det på något sätt i rocken som Mando Diao hör hemma. Därför är det alltid lite extra förväntansfullt när bandet släpper ett mer renodlat rockalbum.
På det nya albumet Boblikov’s Magical World får det experimentella från bandets historia hänga kvar en aning, men fokuset ligger ändå på riff, distade gitarrer och sväng. För just detta ändamål är Björn Dixgårds röst som klippt och skuren, och kombinationen blir så gott som alltid lyckad. Bäst låter det i de dryga två minuter långa låtarna Frustration och Animal, som båda bjuder på rock i sin ädlaste form.
Det verkar över huvud taget som om bandet den här gången skapat musik efter premissen ”short and sweet”, för majoriteten av låtarna på albumet är förvånansvärt korta. Kanske är det också därför som de inte riktigt lyckas gripa tag i en. Låtarna har för det mesta bra studs och snygga riff, men lyckas inte riktigt stanna kvar eller intressera. De swishar förbi som skenande tåg och är bortglömda en stund senare. Inte heller texterna är särskilt minnesvärda, och efter att ha lyssnat på några låtar börjar ordet ”baby” kännas lite slitet.
I slutändan är det lite oklart vad Mando Diao vill åstadkomma med Boblikov’s Magical World. Det är en svängig och ganska underlig värld de bjuder in till, men någon magi blir det tyvärr aldrig tal om. Med det sagt är det inget misslyckat album. Flera av låtarna tål att spelas igen, och Mando Diao bevisar än en gång att de är ett intressant band. Just den här gången kanske skinnömsandet inte resulterade i något storverk, men framtiden är ljus för den som vågar.
