Gillar man inte Maja Milners röst blir det nog svårt att ta Göteborgsdebutanterna Makthaverskan till sitt hjärta. Hennes stämma går som en blankpolerad stålbalk genom hela produktionen, drar de spretiga gitarrerna och den svajiga rytmsektionen med sig framåt genom den skenande pubertala, iskalla postpunk som är bandets signum. Tycker man å andra sidan, likt undertecknad, att Milners stämma är smått fantastisk så ser det ljusare ut. De enkla gitarrslingorna och de naiva, svengelska texterna gör det svårt att inte tänka på Broder Daniel, men Makthaverskan hämtar nog inspiration betydligt längre tillbaka i musikhistorien än så. Får de bara ordning på låtbygget, som på debutskivan är aningen tjatigt och omoget, kommer det här att bli hur bra som helst.
