Som den jättesuccé den här amerikanska singer-songwritern blivit i Norge har förutsättningarna att nå även oss i grannlandet varit utmärkta, men trots vänligt sinnade recensioner har det inte riktigt tagit sig.
I tider av utegångsförbud, distansering och stängda gränser även inom Norden kan det paradoxalt nog vara dags för hans stora genombrott.
Det mörker och de domedagsstämningar hans sånger rymmer fångar nämligen pandemins mörkaste ångeststunder med stor träffsäkerhet. Inledande All On Board börjar i lägenhetens isolering, och i titelspåret suckar han uppgivet att ”soon there will be blackness everywhere” innan han lakoniskt konstaterar att ”there’s always eternity, at least that’s what they say”. Bättre än de flesta kanaliserar Luke Elliot den mörka majestätiska skönhet som annars är Nick Caves och Leonard Cohens signum, den förra tydligast i träblåsförstärkta If You Ask Me To.
Det innebär att Luke Elliot inte är något för den som är på jakt efter lättsam eskapism. Även om hans ångest, vemod och undergångsstämningar egentligen inte har något att göra med en dödlig pandemi utan syftar på en dödlig irländsk storm för långt mer än 100 år sedan är den likväl ett soundtrack till den här vårens mörkaste tankar om tillvaro.
