När Johanna Sadonis skapelse Lucifer tar ton för tredje gången är det med ett mörkare anslag än det 70-talsgung II visade upp. Inte för att det på något sätt är en lägre groovefaktor här, kanske rent av högre, men den ockulta tonen från debutalbumets doom-ton är nu tillbaka med råge, och det är ett bra besked.
Märk väl dock att det inte är debutens Cathedral-doom jag åsyftar, istället är det en mystik som väcker liv i djävulsdyrkan på 60-talet och giallo-skräckfilmer, i ett ljudformat där knarrig Sunlight-dist korsas med Blue Öyster Cult-riff.
Resultatet landar någonstans mellan Ghost och The Devil’s Blood, vilket är mäkta imponerande av det äkta låtskrivarparet Johanna Sadonis och hennes man, trummisen Nicke Andersson (Entombed, Hellacopters m.fl.). En sådan förträfflig mix av ockultism i rock med popmelodisk pricksäkerhet tillhör en raritet i musikvärlden.
