Lovisa Niklasson har inspirerats av, och sett upp till, Hanna Montana och Miley Cyrus. Men hittills har jag inte sett några spår som indikerar på ett maniskt dubbelliv. Niklasson känns om något väldigt sammanhållen i sitt uttryck och där hon tar rollen som någon typ av poppigare Melissa Horn.
Lovisa Niklasson har precis som Hanna Montana en pappa som är gammal rockgitarrist, även om hon inte verkar varit särskilt inspirerad av Billy Ray Cyrus burkiga elgitarrer och amerika-hyllande texter. EP:n Skyttegravar handlar istället om förälskelse, uppbrott och tillgivenhet. Och det är med en klar stämma som Lovisa Niklasson gör oss införstådda om smärtan av att bli lämnad.
Det vindpinande Öland uppfostrade Niklasson, även om det var efter flytten till Kalmar som hon först kom till den insikten. Där växte hon upp bredvid det mytomspunna Stora alvaret och kanske är det från denna karga miljö som grunden för tematiken i Skyttegravar skapats. Niklasson beskriver sig själv som en textorienterad artist, där ord och meningar får leda fram till musiken. Vilket nödvändigtvis inte behöver vara något dåligt - men om jag hade fått önskat något, hade Skyttegravar fått en lika omsorgsfullt bearbetad och musikalisk grund som omsorgsfullt vägda ordföljder.
Lovisa Niklasson - Skyttegravar
Skivbolag:
Artist:
