På det här albumet kan ni höra ett av rockhistoriens mest berömda replikskiften. "Judas" skriker en av folkpuritanerna i publiken på Manchester's Free Trade Hall (för det är där den är inspelad - inte på Royal Albert Hall, som man först trodde), när Dylan och The Hawks närmar sig slutet av sitt så omstridda elektriska set på 1966 års världsturné.
"I don't believe you. You're a liar" svarar Dylan. "Quit talking, Bob" muttrar Robbie Robertson, varpå en rasande Dylan vänder sig mot trummisen Mickey Jones och ropar "Play fucking loud!".
Och högt spelade de, i en version av [I]Like a Rolling Stone[/I] som är klassisk, trots att den hittills bara funnits på bootlegs. Högt, elektriskt och så intensivt att man fortfarande i dag får benen undanslagna. Det fanns säkert konserter där bandet spelade bättre - Mickey Jones är till exempel en betydligt yxigare trummis än den ordinarie Hawks-medlemmen, Levon Helm - men det är svårt att tänka sig dem vildare.
Konserten var egentligen inte på något sätt avsedd att ges ut på skiva. Enda skälet till att de bandade den och en del andra spelningar har Robbie Robertson avslöjat i en bok av Barney Hoskins: "Vi ville veta: är vi galna? Vi åkte hem till hotellet, lyssnade på banden och tänkte: fan, det här är inte dåligt - varför är alla så upprörda?"
Varför? Jo, för att inte allt lät som på den första av dessa två CD, där Dylan gör ett 50 minuter långt akustiskt set med sju låtar. Det går att förstå dem; han är briljant där också. Men det är på andra CDn de välter huset.Skivbolag:
Artist:
