Folk som inget förstår frågar ibland hur en kan lyssna på hiphop som feminist. Lilla Namos EP är en manifestation av det uppbrytande, omorganiserande, bearbetande verktyg rap kan vara. På klubben, i bilen när det är skymmer, mitt i jobbstressen. Tuggare utan gränser är precis så gränslöst självdefinierande som samhällsbygget vi lever i borde vara: fuck era mallar för hur folk ska bete sig, fuck era trånga sinnen. Lilla Namo rör sig med lätthet genom könsrollsgränser tills de brister samman och visar det politiska i att – vad segregation och klassindelning än säger – själv välja sina attribut. Och allt detta i en hypelåt? Imponerande, minst sagt. Vare sig Lilla Namo sjunger i baktakt om Dilla, KTH och högskolepoäng eller rappar släpigt om andras retoriska falskhet är detta så bra, så smart, så skillad framtidsfusion av svensk hiphop.
