Lars Winnerbäck är tillbaka efter sitt sabbatsår. Äntligen, tycker han själv, som har haft svårt att koppla av. Under ledigheten har han hunnit släppa en liveskiva, spela in en Rolling Stones-cover tillsammans med Dregen och producera sitt nya fynd Elin Sigvardsson.
När han åter är ibland oss har Lars Winnerbäck mognat både som sångare och låtskrivare av klassisk svensk poprock och i den berättande vistraditionen. Han närmar sig uttryck som kännetecknade de mindre explicita musikrörelseartisterna för 30 år sedan, och även om det fortfarande är tidigt för sådana jämförelser börjar Lars Winnerbäck närma sig John Holms intensiva låga på tre skivor i början på 70-talet. Både Ola Magnell och Bruce Springsteen smyger runt i skuggorna, och omslagets Steve Earle-citat är inte det enda som får oss att ana att Lars Winnerbäck har skaffat sig en ny idol. Countryrockkomp och munspel i Min älskling har ett hjärta av snö klär Lars Winnerbäck utmärkt, och hans Stockholmsskildringar är de mest levande vi hört på många år. Så långt är allt frid och fröjd.
Men trötta turnélåtar som Lång väg hem redan innan vårens stora lanseringsarbete är inget gott tecken, och texterna mer än antyder att Lars Winnerbäck hade mått bra av ordentlig avkoppling under sin ledighet. Här känns han uppgiven och nästan cynisk, "trött på inget, trött på allt", och texternas kärleksmöten är bara en tillfällig flykt eller tröst. Söndermarken är uppkallad efter en park i Köpenhamn, dit Lars Winnerbäck likt Cornelis Vreeswijk och Thåström före honom flydde för att komma undan svensk valpropaganda, Olssons skor och den press han uppenbarligen känner.
Söndermarken är Lars Winnerbäcks bästa skiva, men den hade förmodligen varit ännu bättre om såren fått läka ordentligt.
