Understudy består bara av fyra spår, men de har alla färgats i den diskreta inramningen av enkla melodier, viskande röster och händer som klappas i takt med knastertorr syntheffekt. Det är nästan pinsamt enkelt. Hennes röst, någon som knäpper sina fingrar långsamt i takt, en ensam trumma. Det är nästan som att Holly Fletcher fascineras av ljudbildernas motpoler: drömska dansgolv och (utan att bli alltför naturromantisk) ensamma, vindlande stigar. Det låter som ett soundtrack till en film man inte sett men redan älskar. Sedan är det självklart naturligt att imponeras av ett brett sångregister och en generell effektnyfikenhet. Men Låpsley lyckas framförallt med att både smyga under radarn samtidigt som musiken skapar ett slags knarkigt beroende.