Jag låter blicken vila på albumtiteln. Strawberry Mansion får mina tankar att sväva iväg till smörig countrymusik, som vill pracka på oss tron att allt kommer att bli bra. Mina fördomar blir bekräftade till viss del - men det här är ett album som handlar om så mycket mer än bara countrymusik.
Allt tog fart när coronaviruset drog in över världen i fjol. Nashvillbaserade Sean Scolnick hade under en lång tid misslyckats med att skriva färdigt sina låtar - och till slut var sångaren rädd för att aldrig mer kunna skapa musik. Men i takt med att pandemin var ett faktum fann Sean Scolnick styrkan att både bli nykter och göra färdigt sitt sjunde album.
I ungefär 45 minuter tar han med oss på en existentiell resa som präglas av både det stora och lilla som rör människan. Den mjuka, men ändå raspiga, rösten är okonstlad och sjunger ut allt som den vill få sagt.
Det är sällan ett album med mer än 20 låtar lyckas fånga mitt fokus. Dels blir jag enkelt disträ, men likaväl är musiken sällan tillräckligt bra för att hålla på så pass länge.
Strawberry Mansion är ett fantastiskt undantag. Varje låt känns som att den är skapad i ett hastigt ögonblick. Textraderna är både vackra och smutsiga på en och samma gång. Varje liten mening känns som att den är hämtad från hjärtat - motsatsen till en artist som har vridit och vänt på sina verk i flera timmar i en studio.
Sean Scolnick bär på ett inre lugn, en acceptans över sin verklighet, som enkelt smittar av sig. Lugnet finns där till och med då han sjunger Panic Attack, som handlar om ett samtal med psykologen om att han ibland vill dö.
Visst finns det delar av albumet som kunde ha varit bättre. En del låtar är till exempel på gränsen till moralkakor (High-Class). Oavsett inger dessa 45 minuter en behaglig värk i bröstet. Det här är ett album som är till för oss, som Sean Scolnick själv sjunger, länge har varit trötta - men inte har tid för att vila.
