För den som är dotter till en Wire-medlem är ”kompromiss” knappast ett meningsfullt ord. Tillsammans med den meriterande brittiske avantgardisten Simon Fisher Turner (The The, The King of Luxemburg, otaliga Derek Jarman-soundtracks) utforskar Klara Lewis ljudkonstens yttersta utkanter, med en lång räcka avhuggna krävande musikfragment - från gnissel, fågelljud och bakgrundssorl till elektroniskt offensiva noiseattacker - i det 14 minuter långa stycket 8.
Så fortsätter paret sedan att blanda lånade fältinspelningar med elektroniska ljud, upphackat i fraser och korta delmoment av större helheter. I Drone kan man ana en gammal folkmelodislinga innan den ständigt surrande statiska elektroniken mynnar ut i vad som ljudet av en flygvapenattack över kommunikationsradion. Samma kontrast finns i ramsor från barn och vuxna, och en vemodig sång från mellanöstern, mot plötsliga elektroniska utbrott i Tank innan skivan avslutas med ett mer atmosfärsikt fjärde musikstycke. I sin ombytlighet är det utmanande och konsekvent spännande.
