Kennelklubben bildades 1988 av Martin Brändström och Christer Lundberg med ambition att ta över världen som synthpopstjärnor, men det skulle ta tre decennier att spela in debutalbumet. Det är den enda jag vet om Kennelklubben, men jag finner det ändå fascinerande! Först och främst vill jag ge dem pris för att de inte gav upp efter fem, tio, femton år. Men vad har de gjort under trettio, drivit en riktig kennel med fluffiga valpar som varit omöjliga att slita sig ifrån för att göra musik? Eller är namnet Kennelklubben en coverup och de hatar fluffiga valpar och har under alla dessa år jobbat på ett hemligt projekt som kommer utrota alla gosiga hundar. Nej det får bara inte vara sant!
Bandet har beskrivits som en blandning av Depeche Mode och Håkan Hellström, men jag hör det inte riktigt. Jag skulle beskriva musiken som att ett popband tvingas jobba som ett husband i ett spökhus där temat på låtarna är mardrömmar och mördare. Det är en fantasi jag stöttar, den mörka och elektroniska undertonen är spännande. Kennelklubbens debutalbum är minst sagt unik, och trots att jag kan ljuga ihop många historier om Kennelklubben är det trots allt något som är off. Jag tycker att tempot är alldeles för högt och musiken gör mig stressad. De bästa låtarna på skivan är Till sista droppen och Hundens år (ännu en hundrelaterad ledtråd?) eftersom de är betydligt mindre hetsiga och högljudda.
